jag kände att hundarna (då bloggen kommer att handla om dom) behöver en närmare presentation.
nikki är som sagt en renodlad mops. om någon kommer på besök eller om någon hälsar på honom när vi är ute på promenad blir han överlycklig, men han lugnar sig rätt fort och sätter sig gärna ned vid dennes fötter för att kanske få bli klappad en stund, eller för att lägga sig ner och somna på fötterna. han har väldigt lätt att ta till sig nya människor och hundar, han gillar ALLA. men jag måste nog erkänna att matte är hans favorit. vart jag än går i huset så är han där, på toaletten, när jag hänger tvätt, ligger på soffan eller går och lägger mig i sängen. det kan se ut som om han ligger och sover, men jag tror han alltid har ett öga öppet, så att han kan följa med om jag ska kliva upp och hämta något från köket eller för att se om det var dags för promenad :)
jag ska inte sticka under stolen att han kan vara en pain in the ass ibland, vilken hund är inte det? han vet exakt hur han ska göra för att reta upp mig, jag tror han tycker det är roligt att han vet att han är snabbare än mig och ibland gör han saker han VET att han inte får bara för att han vill att jag ska försöka få fast honom.
efter att vince kom in i våra liv så har unge herr nikki lugnat ner sig rejält. han har mognat väldigt mycket på kort tid och är numer mindre jävlig än han brukade. han har nog helt enkelt inte lika mycket energi som förr för att jaga upp matte ur soffan ;) han har också blivit väldigt mysig, han kan till och med hoppa upp i knät ibland bara för att bli klappad. eller så lägger han sig extra nära i sängen eller soffan för att få kärlek. tidigare så fick man inte ens kolla på honom då han sov, då gick han och la sig på andra sidan soffan/sängen.
nikki har alltid varit kräsen då det kommer till mat och godis. han var väldigt liten då han var yngre, och väldigt mycket för spinkig. vi nytte foder åt honom då han var valp, men det hjälpte inte märkbart. vi fick helt enkelt leva med en spinkig och kräsen mops (enda som inte stämmer enligt rasstandard). trodde vi. även här ändrades hans vanor när vince flyttade in, han kunde ju inte låta lillebror äta upp hans mat, godis eller tuggben. så idag är han en stor kille på 9 kg och fin kroppsform, vi är redo för utställningen nu i oktober!
som tidigare nämnt har vi haft en minst sagt krokig väg då vi har tränat att gå fint i koppel (träna att matte inte ska bli tokig för att nikki håller på slita av mina armar då vi är på promenad). vägen har varit lång, men vi har (ÄNTLIGEN) uppnått det resultatet vi kämpat för sååå länge. han går brevid min sida med slakt koppel och gör sina behov då han får ett varsågod. han är fortfarande inte felfri, och helst inte vid hundmöten (han skäller och gnäller, han vill ju helst av allt bara hälsa och busa, ALDRIG aggressiv what so ever), men det jobbar vi på varje dag, och jag litar på att han kommer klara det galant till slut. och nu när vi kommit så långt så ser jag fram emot varje promenad, det är så roligt när poletten äntligen fallit ner!
